johanna

Jag predikade lite smått för ett par veckor sedan om öppenhet gentemot andra sammanhang och kyrkor. Att inte dömma ut allt och alla. Det blir så lätt att man tror att det bara är man själv som funnit Gud, som vet vem han verkligen är. Hur livet som kristen borde see ut. Det blir lätt så, särskilt när man hamnar i ett kyrkligt sammanhang olikt ens egna. Jag är uppväxt i trosrörelsen och när jag mötte baptistisk tradition för att sedan smått stötas och blötas med Svensk kyrklig tradition så kände jag med min trosrörelsebakgrund "stackars dessa människor dom vet ju ingenting om vad det är att vara kristen. Jag måste lära dom" Gud måste ju bara suckat och skakat åt huvudet åt mig. Så lite förstår jag.
Inte för att man måste hålla med om allt. VERKLIGEN inte. Men man kan lyssna, försöka förstå och se vad man har att lära. Jag vet i alla fall att jag har _^MKT att lära! Det märkte jag ju ganska snart när jag kommit in mer i de olika traditionerna. Vi ser så olika sidor av Gud. Det är ju klart. Han är ju så oändligt stor. Men han är fortfarande kärlekens Gud som älskar oss så mycket så att han dog istället för mig. Det är klychigt med helt klart historiens vackraste sanning!

Men vad märker jag, jag, johanna som lärt mig så mycket om öppenhet och att inte tro att bara JAG har Gud. Jag har varit här en vecka snart. I Uppsala. Och om 4 dagar börjar jag bibelskola i en kyrka som nog har flest fördommar i hela Sveriges emot sig. Kyrkan där jag växte upp och lämnade. Och det tar inte mer än att jag sätter mig på tåget (om inte långt innan det) innan jag känner mig som en missionär med uppdrag att frälsa världen. _^IGEN.

Jag vet om en del av svagheterna i detta sammanhang, denna församling. Jag vet. Jag har sett lite om inte en hel del av baksidan av traditionerna i denna församling (sånt finns i alla församlingar. _^ALLA) Och dem lyfter jag fram i mina tankar inför min fru och tillsammans sitter vi och smutskastar och skrattar. För det är nog det vi gör. Det är i alla fall det _^JAG gör. Det finns inga heliga ursäkter för mitt agerande. Bara rädsla. Visst är det ju ett sätt att mentalt ställa sig in på att vi går in i ett nytt sammanhang. Men jag har kommit fram till att jag smutskastat för mycket. Dömmer ut. Vem är jag att dömma. Jag behöver en stark förändring av min attityd inför detta år. Jag behöver sluta kasta ut armarna i vildpanik för att inte låta nått komma nära och förändra den tro som växt i mig, för att inte bryta några av mina ideér och upplevelser. Jag måste sluta _{^{HÄR OCH NU.}}
Jag vet ju egentligen att jag inte har något att vara rädd för.
Det är detta som är så vackert med oss, vi är ständigt levande utvecklande varelser. varje dag. Och vi får trilla av cyckeln och försöka igen. Jag skall försöka ännu en gång att möta något som jag inte varit van vid på länge, andra uttrycks sätt. Och jag kommer lära mig massa. Och förhoppningsvis har jag _^också massa att ge. 

---