johanna

tror du inte jag missar fredagens engelska lektion igen. jo då. de har jag/gör jag just nu. Bara för att det står det där eländiga flex på mitt schema och jag är morgontrött så säger den där karaktärslösa delen av mig. Men då kan du ju ta de lugnt nu på morgonen och åka in till nästa lektion. Och när jag (den karaktärsfulle) även fast jag redan missat bussen säger till mig själv, nu tar du och går, ta nästa buss, du får bli sen. Så säger den utan karaktär, men sätt dig vid datorn  och skriv dom där engelska uppsatserna du skall träna på. Okej då, så går jag med på det. Tror du inte jag hamnar på facebook. Jo det är väl klart jag gör, och när jag nästan waistat all min tid kommer jag på hur dum jag är och går in hit och bloggar om det.
times up.

Jag drömde inatt.

Allt var väldigt hysteriskt, med tvära kast, starka färger och gälla röster. 

Jag drömde att jag skulle gifta mig, helt plötsligt bara så där med en av mina kompisar. Jag bodde i en minibuss och det var konstant natt. Jag hade köpt en bröllopsklänning som jag fick prova i ett parkeringhus. Den var för stor och för liten, hur nu det går ihop. Men allt går tydligen ihop och inte ihop i drömmar. Den var för stor framtill och för tight bak på ryggen.  Bröllopet skulle vara dagen efter och alla var så exalterade och glada
"tänk att du skall gifta dig".
Ja tänka sig tänkte jag!
Bara några inbjudningskort var utskickade om ens de, jag hade inet skickat ut dom.

Och så helt plötsligt befinner jag mig på nån form av "de båda familjerna träffas" middag. Och min blivandes mamma/faster pratar med hög, vänlig men extremt gäll stämma om att kusiner egentligen ville fixa med spex och allt som skulle göras inför bröllopet men att jag envisades att hålla i alla trådar.
"Ja kusinerna vill ju Såå gärna hjälpa till. Men inte det inte, Johanna hon är ju så rolig, skall alltid hålla i allt. Men du vet de, kusinerna hjälper gärna till! "  
Och jag sitter där förbryllad och kan fortfarande inte förstå att det är jag som skall gifta mig, och försöker få kontakt med min blivande man för att få bekräfatat om de e vi som skall gifta oss, men han tittar ner i maten och ler i åsynen av all den goda mat och bara äter och tittar leende upp på sin pratglada Faster/mamma. 

Och sen är vi plötsligt påväg till kyrkan och jag får panik för vi har ju inte övat på hur vi skall gå in och vilka sånger vi skall ha. Och jag som vill att pappa skall lämna över mig. Men pappa vet väl inte ens om att jag skall gifta mig?

Det är skönt när drömmar tar slut.

" Jag är ju tondöv men jag kan ju höra om hon sjunger falskt för det!"

Jag har ett minne jag återvänder till.

Kapellet i Arthur's Pass, Nya Zeeland.
Jag sitter i bänken, och tittar bakom det enkla altarkorset där panorama fönster låter mig se vattnet som faller ner från berget som reser sig bakom det lilla kapellet. Stunden omfamnar mitt inre, som om jag vore barn på nytt. vaggar mig. Fyller mig med förundran och ett tillstånd av litenhet i en hand så mycket större än min.
Trygg. Frid. Ro. Förtröstan. Närvaro. Bekräftad. Erkänd.
Den lilla stunden mellan mig o Gud.  
Där sitter jag och fru ensamma och sjunger med spröda stämmor om att vi hos Gud finner ro och endast där.
Och trots att vi är två. så är det bara jag o Gud.
Inget annat är större, viktigare eller relevant. Inte just då.

En liten stund med Jesus
Och vad den jämnar
Och ger åt hela livet
I ny och ljus gestalt

När jag är trött av vägen
Och allt som möter mig
En liten stund med Jesus
Och allt förändrar sig.

En liten stund med Jesus
Och hjärtats oro flyr
och blicken vändes åter
från jordens små bestyr

Till livets verkligheter
de ting som ej förgås
När himlarna och jorden
av sin förvandling nås

Så giv mig, käre Herre
Ja, giv mig ofta då
En liten stund med Jesus
I hemmets tysta vrå

Mitt hjärtas djupa längtan
är denna enda blott:
En evighet med Jesus
och allt, ja, allt är gott.