johanna

Idag regnar det i uppsala för att sedan låta solen lysa för att inom nån sekund öppna himlen ännu en gång, det är fuktigt, och varmt/kallt och min sadel är blöt. Men jag cycklar ändå. Jag trampade hela vägen in till stan för jag har varken dator eller internet i mitt annars så hemtrevliga radhus i slavsta.
Nu har clara 1 och 2 flyttat in och huset blev helt plötsligt fullt av folk, trevligt tycker jag. Dom är så goa så vi lär kunna skapa oss en tillfällig familj. Imorgon börjar bibelskolan. Jag känner mig förväntansfull..hur skall det bli? Vilka skall gå? Hur kommer undervisningen vara? Hehe...i söndags åkte jag och frugan till Morgongtjn. Energin hos oss var till skillnad ifrån lovsångsteamet så låg den kunde vara, och när predikan dratt igång så och jag upptäcker att allt tyckts RINNA IGENOM mina öron. Jag uppfattar inte ett smack (jo lite..) Jag vänder mig om till min fru med en suck vi tittar menande på varandra och säger samtidigt
"Ett Helt år.."
Hehe..men så är det ibland, de vänder. Ni behöver inte oroa er..

Ja ja..

Jag ville bara säga att jag cycklade in för att säga att jag saknar er. Alla där hemma i min Stad. Jag saknar er. saknar ni mig? Dont worry, you will. Mohahaha.. ._{^{hoppas jag}}...

Jag predikade lite smått för ett par veckor sedan om öppenhet gentemot andra sammanhang och kyrkor. Att inte dömma ut allt och alla. Det blir så lätt att man tror att det bara är man själv som funnit Gud, som vet vem han verkligen är. Hur livet som kristen borde see ut. Det blir lätt så, särskilt när man hamnar i ett kyrkligt sammanhang olikt ens egna. Jag är uppväxt i trosrörelsen och när jag mötte baptistisk tradition för att sedan smått stötas och blötas med Svensk kyrklig tradition så kände jag med min trosrörelsebakgrund "stackars dessa människor dom vet ju ingenting om vad det är att vara kristen. Jag måste lära dom" Gud måste ju bara suckat och skakat åt huvudet åt mig. Så lite förstår jag.
Inte för att man måste hålla med om allt. VERKLIGEN inte. Men man kan lyssna, försöka förstå och se vad man har att lära. Jag vet i alla fall att jag har _^MKT att lära! Det märkte jag ju ganska snart när jag kommit in mer i de olika traditionerna. Vi ser så olika sidor av Gud. Det är ju klart. Han är ju så oändligt stor. Men han är fortfarande kärlekens Gud som älskar oss så mycket så att han dog istället för mig. Det är klychigt med helt klart historiens vackraste sanning!

Men vad märker jag, jag, johanna som lärt mig så mycket om öppenhet och att inte tro att bara JAG har Gud. Jag har varit här en vecka snart. I Uppsala. Och om 4 dagar börjar jag bibelskola i en kyrka som nog har flest fördommar i hela Sveriges emot sig. Kyrkan där jag växte upp och lämnade. Och det tar inte mer än att jag sätter mig på tåget (om inte långt innan det) innan jag känner mig som en missionär med uppdrag att frälsa världen. _^IGEN.

Jag vet om en del av svagheterna i detta sammanhang, denna församling. Jag vet. Jag har sett lite om inte en hel del av baksidan av traditionerna i denna församling (sånt finns i alla församlingar. _^ALLA) Och dem lyfter jag fram i mina tankar inför min fru och tillsammans sitter vi och smutskastar och skrattar. För det är nog det vi gör. Det är i alla fall det _^JAG gör. Det finns inga heliga ursäkter för mitt agerande. Bara rädsla. Visst är det ju ett sätt att mentalt ställa sig in på att vi går in i ett nytt sammanhang. Men jag har kommit fram till att jag smutskastat för mycket. Dömmer ut. Vem är jag att dömma. Jag behöver en stark förändring av min attityd inför detta år. Jag behöver sluta kasta ut armarna i vildpanik för att inte låta nått komma nära och förändra den tro som växt i mig, för att inte bryta några av mina ideér och upplevelser. Jag måste sluta _{^{HÄR OCH NU.}}
Jag vet ju egentligen att jag inte har något att vara rädd för.
Det är detta som är så vackert med oss, vi är ständigt levande utvecklande varelser. varje dag. Och vi får trilla av cyckeln och försöka igen. Jag skall försöka ännu en gång att möta något som jag inte varit van vid på länge, andra uttrycks sätt. Och jag kommer lära mig massa. Och förhoppningsvis har jag _^också massa att ge. 

---

_{^{Det är sjukt vad mycket människor som är slavar under kniven.}}
Alla dom som slavar under rakbladet, det sylvassa rakbladet som gör det stickande svidande såren till uttryck och utlopp för all smärta, otillfredställelse, olycklighet och ensamhet. En bekräftelse på att man fortfarande känner. Eller ett straff på att man inte lyckats igen. En kramp efter att få dö eller ett rop på att finnas. 
_{^{LÅT MIG EXISTERA}} 
Dom nakna handlederna och låren visar på ärr, inre smärta som gjort sig ett namn. Dom blodiga variga såren som så varsamts skapats av handen som tillhör samma handled.
Att man _^VILL skada sig själv så..straffa sig själv så. Och vilken kraft det har, det tar inte lång tid innan man finner sig i slaveri! Slav under smärtan, slav under kniven.

Och alla dem som slavar under kniven som skär i ansikte och kropp för att enligt folks tycke skapa sig en vackrare form eller ett mer passande uttryck.
Först fixa näsan, sen hakan, sen kinderna, fettsugning, ja till och med underlivet. Visst går inte alla så långt. Visst fixar inte alla allt. Men slaveriet finns. Det finns.

_{^{Slaveriet under nålen}}
Nålen som fyller blodet med rus på högaste höjder för att sen sänka ner en i de djupaste av dalar. Som får än att tillslut göra vad som helst för att bara en gång till låta nålen glida in under huden och föra en upp i skyarna, bara en gång till. En gång till, en gång till. 
Nålen som skapar begär att efter en tatuering skaffa en till. Många säger det. Har man en gång skaffat en så vill man nästan alltid ha fler.
Eller nålen som sätter smycken på valfritt ställe på kroppen. öron, näsvinge, ögonbryn, tunga,läpp, navel, rygg, kind osv. 
Och över en viss gräns så kan man förlora sig i ett slaveri. Det är läskigt.

Vi slavar under så mycket mer, mobiler, sprit, msn, porr, datorer, vänner, kaffe, pengar osv.
Jag är väl medveten om detta. Dessa jag just nämnt är bara några få. Men usch så vanliga dom är.
_{^{Särskilt rakbladets hemliga, tabu belagda slaveri.}} Den går förbi mig varje dag på gatorna. Allt för många med allt för mycket smärta. Med allt för fel utlopp.
Rakbladet är fruktansvärt livsdrenerande samtidigt som det får så många att _^KÄNNA att de fortfarande lever. För allt som finns kvar i hjärtat är mörker, hopplöshet, hjälplöshet och sorg.

Jag frusteras över detta slaveri, alla dessa som faller. Varför frustreras jag, därför att jag vet att de skulle kunna må så mycket bättre. Jag vet! Min tro kan inte komma undan i ett sånt här sammanhang. Plötsligt blir min tro det enda relevanta. Sen får du säga att jag är den största frikyrko klyschan om du vill. Men jag vet att det finns frihet att få. Det finns frihet från det djupaste av slaveri. 
Och det tänker jag jobba för att fler skall få möta! 

Till dig hahahanna!

Ikväll va kvällen då nästan alla jag älskar kom till mitt hem och så sa vi hej då. Vi hade sentimentalt tagit och gjort ett litet altare vid dörren med kort på mig och min fru med tända ljus och en lapp med en uppmaning "sakna oss". Ett rop till er alla. För vi kommer sakna er. Vi vet ju att på ett år kan så mycket hända, samtidigt som inget kan hända.
 Det är väl därför man säger hej då...ifall ifall man aldrig skulle ses, fruktansvärt att säga så..men är det inte så. Ifall ifall man inte skulle ses, ifall man aldrig kom tillbaka, bytte liv, dog..så säger man hej då. Man vill va beredd på allt. Och verkligen tala om. Att man bryr sig om díg.. _{^{Vi bryr oss om dig...jag bryr mig om dig.}}
Ni finns i hjärtat alla ni som passerat igenom mitt liv, min vardag.. alla har berört mig på ett eller annat sätt. Och det är vackert. Så många tumavtryck i mitt hjärta. 
Det är såna här kvällar man inser hur mycket fint folk man är välsignad av att ha i sin närhet. Så fantastiskt välsignad.
Och dessutom kom han. Han som sa att han aldrig skulle komma. Han som jag trodde inte brydde sig längre. Vi gjorde upp... (hoppas det va påriktigt). Tack för att du kom. Jag vet att det tog emot!

Jag lämnar i sorg och förväntan. Med en suck lägger jag ner mitt överbelastade huvud på kudden. andas ut. På måndag går jag vidare.

Jag hoppas det blir med er alla som med så många andra av mina vänner att tid ifrån inte skiljer oss helt. Utan att man kan känna att har man en gång haft varandra så har man alltid en särskilt plats hos varandra. En vänskap oberoende av tid och rum. Ska vi försöka oss på det. Jag kommer förändras i år. Jag förnekar inte det. Jag kommer det, kommer ni älska mig även då. Även då? Även när jag vuxit.
Kan varna er redan nu. Min blogg kommer nog fyllas av mer trostankar, frågor, en troendes frustration och salighet de kommande året. Bara så ni vet. Ni kommer nog få hänga med i migg växande mot en bättre människa för att kunna skapa en bättre värld!

Jag säger det en sista gång för jag är trött på det nu. Det smärtsamma, de sorliga, de överkänsliga, det patetiska, de komiska, de överdramatiska.
_{^{hej då.}}