johanna

_{^{Det är sjukt vad mycket människor som är slavar under kniven.}}
Alla dom som slavar under rakbladet, det sylvassa rakbladet som gör det stickande svidande såren till uttryck och utlopp för all smärta, otillfredställelse, olycklighet och ensamhet. En bekräftelse på att man fortfarande känner. Eller ett straff på att man inte lyckats igen. En kramp efter att få dö eller ett rop på att finnas. 
_{^{LÅT MIG EXISTERA}} 
Dom nakna handlederna och låren visar på ärr, inre smärta som gjort sig ett namn. Dom blodiga variga såren som så varsamts skapats av handen som tillhör samma handled.
Att man _^VILL skada sig själv så..straffa sig själv så. Och vilken kraft det har, det tar inte lång tid innan man finner sig i slaveri! Slav under smärtan, slav under kniven.

Och alla dem som slavar under kniven som skär i ansikte och kropp för att enligt folks tycke skapa sig en vackrare form eller ett mer passande uttryck.
Först fixa näsan, sen hakan, sen kinderna, fettsugning, ja till och med underlivet. Visst går inte alla så långt. Visst fixar inte alla allt. Men slaveriet finns. Det finns.

_{^{Slaveriet under nålen}}
Nålen som fyller blodet med rus på högaste höjder för att sen sänka ner en i de djupaste av dalar. Som får än att tillslut göra vad som helst för att bara en gång till låta nålen glida in under huden och föra en upp i skyarna, bara en gång till. En gång till, en gång till. 
Nålen som skapar begär att efter en tatuering skaffa en till. Många säger det. Har man en gång skaffat en så vill man nästan alltid ha fler.
Eller nålen som sätter smycken på valfritt ställe på kroppen. öron, näsvinge, ögonbryn, tunga,läpp, navel, rygg, kind osv. 
Och över en viss gräns så kan man förlora sig i ett slaveri. Det är läskigt.

Vi slavar under så mycket mer, mobiler, sprit, msn, porr, datorer, vänner, kaffe, pengar osv.
Jag är väl medveten om detta. Dessa jag just nämnt är bara några få. Men usch så vanliga dom är.
_{^{Särskilt rakbladets hemliga, tabu belagda slaveri.}} Den går förbi mig varje dag på gatorna. Allt för många med allt för mycket smärta. Med allt för fel utlopp.
Rakbladet är fruktansvärt livsdrenerande samtidigt som det får så många att _^KÄNNA att de fortfarande lever. För allt som finns kvar i hjärtat är mörker, hopplöshet, hjälplöshet och sorg.

Jag frusteras över detta slaveri, alla dessa som faller. Varför frustreras jag, därför att jag vet att de skulle kunna må så mycket bättre. Jag vet! Min tro kan inte komma undan i ett sånt här sammanhang. Plötsligt blir min tro det enda relevanta. Sen får du säga att jag är den största frikyrko klyschan om du vill. Men jag vet att det finns frihet att få. Det finns frihet från det djupaste av slaveri. 
Och det tänker jag jobba för att fler skall få möta!