jag backar för att se varför jag står.



Det är lite som att jag har fått nog. Jag är trött på att det blivit som det blivit. Alla bitar, allt glas, skärvor av ett liv. Skratten har ekat för länge och nu blivit tysta. Lurades att det va bra, innerst. Var det? 
Jag är så idiotiskt trött på det. Och det gör mig lite arg att jag är det. För jag finner ingen rätt i att vara det. Jag borde snarare kramas. Men jag vill bara vända mig om och kisa mot solen, solen när den går ner. Jag vill inte att det skall få nån plats i mitt liv mer. Jag vet ju att det inte är sant. jag vill visst ge det plats. Det har funnits en reserverad plats sen jag kom till liv. Men nånstans fastnar alla kuggar i mig och jag backar. bort från...

Nu fattar ni ingenting. det gör inget. Det ska ni inte. Det är ändå inte som ni tror.

ointelligent

Idag har en av mina projekt varit att rensa i garaget. VAd som tillkommer då är miljarder lådor av mina gamla skolböcker, teckningar, skol kort osv. 
Jag bjuder på en av mina höjdpunker under mina 12 långa år av utbildning.
(minns dock inte vilken klass)

Jag skriver ett prov om vikinga tiden, och första frågan lyder;

Under vilken tid/ årtal va vikingarna aktiva?
varpå jag svarat
60-talet.

Asså, min lärare måste ju skrattat i minns en vecka efter att ha rättat det provet. Jag hoppas hon skämtade om det i lärarummet för det är hysteriskt va korkad man får bli.
Antingen gjorde hon de...eller så, ja. Så Tog hon sig för pannan och grät förtvivlat och otröstligt över hur dåligt hon undervisat. Jag hoppas på det första!

Jag hittade dessutom en skrivbok som jag skrivit rättstavning på framsidan. Bara det att jag stavat det rettstavning. Så passande Johanna Anny Buller. Sätt dig i skolbänken och styr upp dig själv.
Dessutom hade jag en oförlåtnig frisyr under 1-2.

förr
Pappa_Johanna.jpg
Här är jag tyvärr söt. Men tänk dig mig 1-2 år äldre och med ett rått färgat hår, ett grått ansikte och luggen klippt till efter öronen så förstår du. KOm hem till mig så skall jag visa er mitt skolfoto. tragiskt.

Jag är smartare nu.
eller hur.

Nu,

faderskapet och dottern


jag erkänner dig

(den formar sig, rund och fin, genomskinlig och enkel lägger sen sig på kanten och tippar över. trillar ner i kullerbytta och lämnar ett funktigt avstryck...nu gick jag nästan för långt.)

Vad är denna hysteri med att hitta Den rätta egentligen? Vad är det som är så attraktivt med en förlovningsring? Vad är det som gör att så många tror att man lyckats med mer än halva livet om man lyckats säga Ja i kyrkan och har fingret smyckat med ringarna som står för trohet genom allt.kärlek.
Förstå mig rätt, Jag LÄNGTAR efter den dagen jag hittar någon, och väljer honom och börjar gå med honom tills vi blir gamla och grå. Jag längtar verkligen. Äktenskapet är så vackert, vad det står för är otroligt vackert.

Men vad är det som får oss att stressa så för att få det gjort, i alla fall en förlovning. Varför suckar folk i 27 års ålder och känner sig värdelösa på grund av att de står ensamma? Är det så hemskt?
antagligen, jag är inte 27, vad vet jag.

Men vad jag tror jag vet, vad jag funderat fram.
erkännandet.
Det är erkännandet vi jagar. Att vi blivit så  pass granskade inuti, utanpå, sur, glad, bekymrad och vi har blivit funna tillräckliga, vi har lyckats behålla den som funnit oss kärlek så att man får en ring i ett pris. Ett Ja,dej vill jag ha!
Därför tror jag i alla fall att jag attraheras av killar med en ring på fingret. Det är ett godkännande, ett erkännande. Han är så bra, så bra att han går att gifta sig med. Och det gör man ju inte med vem som helst.
Kan det vara så?
Att när man förlovat sig och gift sig då har man lyckats blända nån annan och funnits värd att älska så pass nära så att man lever tillsammans, helst tills man dör. Det är stort, det är det.
Men asså, oj. Vad händer med alla dem som väljer att inte gifta sig, eller de som aldrig finner nån. Som vandrar genom livet utan nån äkta make/maka vid sin sida.
Dom klarar ju sig galant. Eller? Vart fann de erkännandet? Har de funnit det?
I vänner? Familjen? Sig själv? Gud? Jobbet?

Jag vill finna mig godkänd i mig själv, att älska sig själv så att jag förstår att jag är värd att älskas, precis som jag är värt att älska: Jag vill inte värdesätta mig enligt hur länge jag inte varit / varit singel, hur många pojkvänner jag haft? Hur många som är kära i mig nu? Vilka huvuden som vänder sig om på stan när jag går förbi. Även om allt det där är förtjusande så är det inte där jag vill bygga mitt värde som kvinna. Jag kan lova dig att det är lätt att tro att man borde det.

Dagens uppmaning, erkänn varandra, berättta för dina vänner vilka dom är för dig, vad som är bra med dom. Vaför du väljer som som vänner. Kramas mer. Närhet behöver vi alla.


kreativ kramp


Jag har en sån frustreranade kramp i hela kroppen och stämbanden. MTV, stereon låter mig sväva iväg i drömmar och längtan. Dansare får alla muskler i min kropp att rycka för att röra sig. Ser jag en konsert får jag svårt att njuta, jag längtar för mycket. Jag vill ha scenen, jag vill flytta in på den, ta över den och ge.
Jag vill grabba microfonen och sjunga, sjunga. sjunga. Dansa. dansa. dansa.

Jag vill sjunga så att ditt huvud dånar och inte kan annat än stampa tankten och yla med, jag vill dansa tills du vill dansa. Jag vill skriva musik som skär igenom hjärtat. Jag vill göra musik som når.njuts av.levs.ler.gråter.skrattar.
Och jag skall, jag skall sjunga till dess du hör mig, jag skall dansa till dess du känner det. Jag skall.

vill.vill.vill

 

vänskap

För inte så länge sen så trippade jag och en väldigt nära vän ner för en av gatorna i vår stad, vi hade precis varit en kort sväng uppe i en annans väns lägenhet för att hämta nått. Vi pratade lite kort, jag vännen och hon i lägenheten om att vi får se till att ses snart och att vi tyckte så mycket om varandra. Det va allt, sen gick vi.

När jag och min vän gick där på gatan tänkte vi på flickan i lägenheten, sån fantastisk tjej, vi träffas inte så ofta som jag och den vännen jag gick med, men vi va tighta endå.
Vi visste var vi hade varandra och vår vänskap va inte beroende av att vi skulle ses var och varannan dag. Man har ju så olika sorters realtioner till så otroligt mycket olika typer av människor. man umgås mer eller mindre i olika perioder. Man har sina olika historier med dem alla och det man delar är upplevelser och erfarenheter. Men så finns det vissa av alla dessa vänner, kontakter, relationer som är såna pärlor som håller genom allt.
Såna som man bara känner att när man ses, då plockar man upp från där man lämnade varandra sist. Så coolt. Jag är välsignad med så många såna vänner.
Finns så många av er där ute som är vänner som ligger mig så varmt om hjärtat och det är så skönt att veta att även om man inte hörts på ett tag, så betyder inte det att kärleken svalnat eller omtanken trippat vidare. Jag hoppas att ni känner likadant.

(Sen finns det dom vänner som är nära för nu, som man umgås med intensivt med ett tag, men som av en eller annan anledning inte får lika stor plats i ens liv. fysiskt. Det blir krampaktigt. Man vill, vill, vill.
Kan inte viljan räcka, varför måste avståndet tiden ifrån vara ett hot. Är vår vänskap så bräcklig. Inget kommer vara som innan, sen. Men vem har sagt att det inte måste finnas kvar? Kan vi inte vara vänner som håller.)

Jag vill inte att nån av mina vänenr skall sätta sig på en termometer och gradera sin viktigthet. Jag vill inte göra så gentemot mina vänner heller. Varför blir människor så osäkra när det kommer till vänskap? 

Vet inte om jag egentligen fick sagt nått..? Men men, jag bara bloggar.

bytt bana

Jag är helt fantastisk, du kanske inte visste det.
Men oj så händig jag varit idag och kommer vara de närmaste dagarna. För våran trädgård skall nämligen gallras och då menar jag gallras till de fullo, ner med träd, beskära grenar, bära, rota, rensa, smutsas ner och göra fint. Och jag kan tala om att det finns en HEL del att rensa, så mycket att det det kommer att ta dar för mig att bli klar! Och pappa sa att det gärna fick se ut som ett kalhygge när jag va klart..
njae..tycker inte de skulle bli så fint..?
Och idag började jag, jag har beskärt med knippsaren så jag knappt kan knyta näven tillräckligt hårt längre och jag har sågat av grenar sågat ner träd, och trots att jag stod i bikini överdel och jeans shorts kände jag mig fantastisk manlig.

sen NÄR blev trädgårds arbete manligt?

Men ja, det va i alla fall känslan, ja i alla fall att jag va otroligt skicklig och duktig. Jag har bytt bana för ett tag. Jag som annars har jobbat med människor, genom kyrkan och på skolan har på senaste testat helt andra saker.

Jag har känt mig som en thugh i new york som försökte komma på banan igen genom ett slitit extra knäck på lager. (hur stavas de?thuhh..typ gangsta) Jag lyfte och släpade tunga kartonger upp och ner längst hyllorna på lagret, drog pallar hit och dit allt i takt med hiphoppen som dunkade ut ur högtalarna.
(de va musiken som fick mig att känna mig som ett thugh, med tatueringar, mörk hy och ett hårt yttre.) 
Kände mig otroligt cool...konstigt nog, och så nu detta med trädgården, så inte mig. Men så intressant.

Ja tycker faktist att det är intressant. Att testa lite nytt, att ta i lite fysiskt inte bara med själen. nyttigt.

Nu borde jag bara bygga något också, så är sommaren fulländad.


Jag skrattar om jag vill, när jag vill!


Jag vet inte om jag tidigare informerat er om att min fru är en sån där tjej som är typ "Hej jag heter No. och jag berättar allting om allt jag gör och skall göra!"
Ett typ exempel kom upp nu när vi vandrade upp för backarna för att komma fram till mitt hus, vi går och pladdrar och skrattar (mest jag som pladdrar och framför allt skrattar...ehh..åt det jag pladdrar om. Misstänker att nån la nått i min cola i kväll..)
Vi går och jag tystnar för en sekund och No. tittar upp på mig och säger med konsentration och allvar.
"Nu skall jag berätta en saga för dig om min farbrors fru!"
"ehh..okej...Hahhahahahahaha"

No. Va inte lika road, hon tittade bara uttråkat tillbaka och sa.
"men lyssna då!"
Varpå jag härmar högt för mig själv och skrattar
"nu skall jag berätta..jag skall bara berätta för dig en saga, berätta en berättelse"
"saga sa jag" säger noomie.

Vad för saga hon berätta får jag inte skriva för då anser hon att jag skämmer ut hennes släkt! Så ni får låta fantasin flöda.

I övrigt har jag bara sagt allt fel hela kvällen, jag misstänker att det har att göra med att jag varit tyst hela dan tills nu på kvällen.
No. berättar om en full kille med solglasögon som kommit in en grå regnig dag kl 7 på morgonen till hennes butik. Han hade påstått sig varit regissör och lovade No. en roll på hans uppkommande film. Han bad om hennes nummer, som hon klokt inte gav, då säger han att de kanske blir tryggare om han ger sitt. Varpå hon svarar
"nej, det behövs inte jag kommer ändå inte vilja ringa"
Varpå Han stövlar(som No. uttryckte de) ut ur butiken lagom butter med solglasögonen på.
Varpå jag (som sagt nån måste lagt nått i colan) hojtar i hopp om att låta som en korrekt fröken. Mitt på avenyn.
"Det är ingen sol här inne, ta av dig skorna!"
No. och min andra vän uppfattar inte vad jag säger utan stannar upp när det märker att jag stannat tre meter bakom dem och slängt huvet bak i gapskratt.
Hur skulle de se ut,
"ahh..förlåt jag ska"
säger han skamset kl.7 på morgonen, och tar av sig sina skor och vandrar ut i för stora strumpor med hål i hälen i regnet och lämnar sina skor ståendes på disken. Särskilt om han har stövlar..gröna...gummistövlar.Hahahahaaha. efter en ute kväll.

Träffade en..typ..vän längre bort i stan och sa när jag kramade honom
"Kul det är att du mår?"
 Min hjärna ränkte väl spara munnen tid och säga
"kul att se dig, hur mår du"
som ett..ehh..påstående.
 
Flickan bakom mig på cafét idag hade inte så lätt med ord heller.
Hela gatans caféer va lämligen helt engagerade i en lietn måsunge som vandrade omkring på vägen och höll på att bli påkörd hela tiden. Roligast va nog när en dam kommer körandes i full fart, tvärnitar och lägger sig på tutan och skapar kö bakom sig, mitt i stan och ungen tittar oförståendes upp mot detta stora åbäke som lyser honom i hans unga ögon. stackars fågel, jag tg första steget till att jaga bort den fån vägen, när jag kom tillräckligt nära och snabbade på stegen belv han så rädd att han sket. Han sket!
Jag står där mitt på gatan alldeles ensam och skrattar. Uteserveringarna som är fulla tittar misstänkt på mig när jag står där i min paljett klänning och skrattar.
 Ju mer jag jagar honom, ju mer lyckas han komma mitt i vägen. Alla disskuterar engagerat hur mamman skall å bort ungen. Varpå flickan bakom mig envisas med att säga gång på gång till sina vänner med överlägsen ton.
"men för helvete, han är självmords belägen, fattar ni inte de. Han är självmordsbelägen"
gång, på gång.
Fick en splittrad lust att skratta(nån MÅSTE ha lagt nått i colan....) och att vända mig om och säga.
"benägen, snälla du, benägen!"
Men lite vett fanns kvar, jag avstod.


3 hål




Idag gick jag till tandläkaren. När jag va en liten flicka tills ja egentligen nu så älskade/älskar jag till skillnad från majoriteten i världen att gå till tandläkaren. Det är så spännande, de finns massa roliga slangar att titta på, stolen man sitter i är fortfarande barnsligt kul att sänkas ner i, åka upp ner, bak, fram. Skit coolt.
fast på senaste. Typ sen jag fick börja betala för att gå dit, så känns det inte längre så himla kul. Betala för att nån skall pilla i munnen. Ja, asså. Vet inte riktigt om 700 spänn är värt de, trots den balla stolen och slangarna och alla grejer. I alla fall inte om de säger till än att tänderna i sköts tillräckligt bra.
De senaste åren har jag börjat känna mig som en 5 åring som får utskällning. Jag blir alltid lite nervös för vad de skall säga. Idag blev det, 3 hål. Jag har aldrig haft problem med mina tänder innan. Varför nu =/
Det skäller på mig, säger att jag inte får dricka coca-cola. Att jag inte får! Men jag vill.
Jag skäms lite för att gå till tandläkarn, och jag får inte ens ett klistermärke som plåster på skammen. suck. 
(men stolen e fortfarande cool, som en hästensäng i stolformat.) 

tillägnad dig

Jag älskar när pratar engelska, du får en sån härlig accent.
Jag älskar dina ögon, dom talar ännu fler språk.
Jag älskar när du skämtar, för jag förstår. Du är rolig.
Jag älskar när du skriver, för du gör orden till konst.
Jag älskar när du sover på morgonen för du ser ut som ett barn
Jag älskar när du säger Blaha, du gör det så klockrent.
Jag älskar dina foton, för du har sån känsla.
Jag älskar dina livsdrömmar, för du har mer drömmar än mig.
Jag älskar dina händer, dom har så mycket att säga.
Jag älskar att du är så lättretad, det blir så kul att retas.

jag avskyr när du läser, för då får jag inte vara med.
jag avkyr när du är sjuk, för då känns det som du försvinner iväg.

Flera kvällar på senaste har jag tänkt på vad jag skulle säga på din begravning om du skulle dö innan mig. Jag har bara fått för mig att du dött, flera gånger. Bara jag tänker på att du skall dö en dag..får jag tårar i ögonen. just nu får jag tårar i ögonen. Du vet hur jag ser ut.
Om jag fick möta din begravning ( det skulle jag göra om inte döden redan tagit mig) vad skulle jag säga..?

Jag skulle säga hur groteskt, smärtsamt mycket du betytt för mig. Att du varit den bästa och den närmsta vännen jag haft. Jag skulle berätta att vi brukade säga att vi va soul. För att vi delade varandras hjärtan, vi gav varandra varandras själar och hjärtan..kanske bara för en tid? Men tillräckligt för att forma hela våra liv. Jag skulle tittat på din kistat och bett om förlåtselse för de gånger jag valde att inte förstå allt det djup du är. Jag förstog dig varje gång. Jag skulle be om ursäkt för att jag inte lät dig förstå det mer, oftare. Och jag vet att du skulle förlåta mig och det skulle få mig att gråta even more. Vi älskade varandra så ömsesigt, så könslöst, så som bara två riktigt nära vänner kan göra.
Jag skulle berätta om dina konstiga sidor, för jag uppskattar dom så! Om allt konstigt du sagt, gjort, tänkt och drömt. Jag skulle i alla fall ha tänkt på dom hela natten efter jag fått reda på att du lämnat mig. Och natten efter det och natten efter det..tills jag inte hade några tårar kvar. Jag skulle gråta över allt vi delat och allt de vi inte längre hade. Jag skulle tacka Gud för gåvan du varit för mig. Jag skulle säga att jag sörjde att jag inte kunde uppmana folk att lära känna den fantastiska människan som du är..var...för att du lämnat oss.

Sen vaknar jag upp ur mina känslor som fångar mig. Jag har fått lära känna en av världens finaste kvinnor, hon är intelligent, allmänbildad och konstnär med ett trasigt hjärta som är större än så många hela hjärtan tillsammans. Du inspirerar mig.

Vi har vår historia
Och tack Jesus,
vi har en framtid att göra den längre.


vem har smutsat ner på soptippen?

hej.

Idag har jag manligt nog jobbat på lager. (Visserligen så städade jag, kanske inte riktigt så manligt. Men det låter vi förbli i parantes.) Europop dånade ut ur högtalaran medans mina kollegor fixade ordrarna, och jag (städade) Damsugat, svabbat,(otroligt simpelt sätt att tjäna pengar på) damsugat, svabbat, damsugat, svabbat och så tänkt lite.
En av mina tankar va denna, vore det inte högst obehagligt, oj fel ord. Vore det inte högst underligt om man skulle bli anklagad för att smutsat ner på en soptipp. Hur skulle de gå till. Hur kan man nånsin göra en soptipp mer smutsig än vad den redan är. Jag släppte tanken efter att ha kommit fram till att det inte va någon vits med att tänka vidare efter som att det troligtvis inte finns en så korkad människa som nånsin skulle göra något sånt, anklaga någon för att smutsa ner på en soptipp asså.
Nu när jag skriver så går tankarna vidare på vad mycket man skulle kunna säga som sopptipspojektledarechef på en soptipp. typ.

"okej, grabbar nu ser vi till att hålla det rent och snyggt här. Om det är för mycket skit så kan hälsovårdsnämden bli arg."
Hur kan man hålla den ren? Sopa av påsarna när de kommer (om de ens kommer i påsar) skölja soporna? Sortera påsarna efter färg? I ju försig, de skulle ju vara ganska så inspirerande.. eller kreativt...ja eller färg glatt. Skit samma.


Det har varit mycket varmt idag ifall det är någon råkat missa det. Typ 30 grader. Way to go sweden.

kossor som tuggar på gräset.

I helgen berättade min vän No. en rolig grej om en predikant i den kyrkan vi skall gå i. Hon sa att varje gång som det va dags för honom att predika på söndags mötet, brukade hennes vän F. Mamma (som annars är en mycket trogen mötes besökare och som alltid går oavsätt) sucka och säga
 " nej är det ..... på söndag, ne då orkar inte jag gå på mötet."
(jag vet inte riktigt om det i sig är särskilt roligt..?)

No. är noga med detaljer och att man skall veta ALLT om det hon sagt, och det hon berättar, berättar hon gärna fem gånger om ur olika vinklar, så att hon kan vara säker på att man har förstått lika bra som hon..

Hon ringde mig sent igår kväll, hon satt helt tyst i luren då jag svarat. Jag fråga vad det va. Då sa hon på fullt allvar.
"Det va inte hennes mamma, det va F. mormor"
"..ehh..vems vad? Vad menar du?"
"Ja, men du vet det där med att hon inte orkade gå på söndags mötet, det va inte hennes mamma, det va hennes mormor. Jag kom just på det."
"ehh..okej. Vad det bara det du ville?"
"ja. Nu skall jag sova."

Kan det möjligen vara den mest ointressanta informationen jag har fått? Och då har jag endå gått 12 år i skolan, 12år av en massa ointressant information
( allt va inte ointressant..ehh..sidospår..)
Jag började i alla fall skratta grovt panikartat i telefonen. Samtidigt som No. hulkar med, lite skamsen över hur fel det kan bli. Hon är konstig min fru. Jag skulle tillängna en hel blogg åt hennes beteende, framför allt hennes morgonbeteende. Ofantligt underlig människa. Det kanske man borde göra? hmm..
Eller då kanske hon blir ledsen? eller?

När min minsta lille bror på 13 år målar (visserligen målade när han va liten, men vi lossas som han gör de nu med.) teckningar. Målar han alltid marken med 3 lager, gräs, jord och vatten. Man kan ju inte klandra honom för att vara osmart i alla fall.


Man skall låta sig glädjas av de ovesäntliga. Mycket mer kul att leva då. tycker ni inte?

ett upplyst stad.

I torsdag åkte jag upp till staden där jag bodde då mina ben tillhörde ett barn, staden jag skall byta till när löven faller från träden och då regnet färgar hela världen grå. För att inte krysta efter att få de som " att låta gräset falla genom min själ" så kan jag ju även uttrycka mig förjande; jag skall flytta till hösten.

Och under de få dagarna jag va där hann jag med en del. Söka jobb, kolla två radhus, inte sova tillräckligt och så hann jag umgås med underbara gamla, gamla vänner från förr. En av dem säger inte fullt så underbart när jag kommer ut ur fyren (ett mataffär) för att möta honom.
 " varför har du folkdräkt på dej"
När han sedan såg hela mig ursäktade han sig med ett skratt. Tur för honom att jag har lite självdistans. Jag erkänner såg man bara från midjan och upp kunde kan lätt tro att det var en folkdräkt. Men varför skulle jag vilja ha det på mig i 27graders stekande värme. (vill man nånsin ha folkdräkt?)

Första natten somnade jag inte fören sex, halv sju, för att jag festade? Nej! För att solen aldrig tycks gå ner i denna ständigt upplysta stad. Ovesänlig information. går vidare med lite mer.

Alla  i staden tycks hellre prata med sig själva än någon annan. Alla jag gick förbi tycktes gå omkring om muttra vesänliga saker med sig själva. På fredagen va jag Bland annat inne i en livsmedelsbutik, och när jag når frysdisken hör jag en kvinna från andra sidan, prata med en klar stämma ( i mobil trodde jag) om att hon bestämde va som va gott, det va hon som bestämde de, de skulle fan ingen annan bestämma. Och så ser hon mig, hon sneglar på mig. Hennes händer håller hon gestakulerande framför sig fulla av varor hon sneglar åt mig och gormar "hur fan kan man bestämma sig för att vara lesbisk".  Jag och No. vandrar på korrekt svenskt vis vidare utan en min. 

Senare går vi till biblioteket, varför i hela friden gör man det en varm juni dag? Svaret är så enkelt som att vi ville koppla av med en god bok... eller så gör man inte de. Vi gick dit för att kopiera. Det kan man också fråga sig varför man gör...orka svara.
Kopieringsmaskinen hade nån mindre klok människa placerat mitt i toalett korridoren som luktade fisk och surt från ohygeniska människor i hög ålder. En man av serbisk, rysk eller nån baltisk härkomst kom gåendes och gick in i en öppen toalett. Han muttrade och gick sedan ut igen för att ställa sig framför spegeln två meter ifrån mig. Han ställde sig riktigt nära spegeln och tittade allvarigt in i sina mörka ögon, sen började han berätta saker för sig själv, på sitt språk, "dabroshka draga nebrenska, niet, nabro" , som om han berätta hemligheter.
Jag hade kopierat klart och gick stilla förbi honom, och tittade lite försiktigt på honom. Han följde mig med blicken, nära, nära spegeln samtidigt som han berätta hemligheter på sitt språk.
Jag och No. gick ännu en gång på korrekt vis vidare utan en min. Vi har de lixom medfött.

En av kvällarna träffade jag killen som kunde informera mig att den internationella klassen va ett hett tips att ta kontakt med, dels för att öva upp sin engelska. Det hade han minsann fått chansen att göra, han delade även med sig om att de brukade hållas fester under året, och det var inget ovanligt med en fest med 40 pers. Varpå han kisar drömmande mot taket,
"jag undrar om det kommer bli limbo i år igen"
(det återstår att se, jag är spänd av förväntan...)

Vi åkte hem igår, några stolar framför oss sitter en man som är så blank av yta att man skulle kunna halka på honom. Fanns inte mycket mer djup i honom än  i en vattenpöl. En riktig brun utan solbimbo som dricker champange till lunch, endast, alltid.
(lite väl elakt o säga så..förlåt. men seriöst vi halka på hans platta yta hela tiden. förlåt )

hemma.


hm
asså, hon kan vara så sjukt konstig ibland min, No.
Men jag älskar dig. Du är värd så mycket. Älskar dig som du är. Även din snea tand.
tack för en svängig helg.