johanna

_{^{(den formar sig, rund och fin, genomskinlig och enkel lägger sen sig på kanten och tippar över. trillar ner i kullerbytta och lämnar ett funktigt avstryck...nu gick jag nästan för långt.)}}

Vad är denna hysteri med att hitta Den rätta egentligen? Vad är det som är så attraktivt med en förlovningsring? Vad är det som gör att så många tror att man lyckats med mer än halva livet om man lyckats säga Ja i kyrkan och har fingret smyckat med ringarna som står för trohet genom allt.kärlek.
Förstå mig rätt, Jag LÄNGTAR efter den dagen jag hittar någon, och väljer honom och börjar gå med honom tills vi blir gamla och grå. Jag längtar verkligen. Äktenskapet är så vackert, vad det står för är otroligt vackert.

Men vad är det som får oss att stressa så för att få det gjort, i alla fall en förlovning. Varför suckar folk i 27 års ålder och känner sig värdelösa på grund av att de står ensamma? Är det så hemskt?
_{^{antagligen, jag är inte 27, vad vet jag.}}

Men vad jag tror jag vet, vad jag funderat fram.
erkännandet.
Det är erkännandet vi jagar. Att vi blivit så  pass granskade inuti, utanpå, sur, glad, bekymrad och vi har blivit funna tillräckliga, vi har lyckats behålla den som funnit oss kärlek så att man får en ring i ett pris. Ett _{^{Ja,dej vill jag ha!}}
Därför tror jag i alla fall att jag attraheras av killar med en ring på fingret. Det är ett godkännande, ett erkännande. Han är så bra, så bra att han går att gifta sig med. Och det gör man ju inte med vem som helst.
Kan det vara så?
Att när man förlovat sig och gift sig då har man lyckats blända nån annan och funnits värd att älska så pass nära så att man lever tillsammans, helst tills man dör. Det är stort, det är det.
Men asså, oj. Vad händer med alla dem som väljer att inte gifta sig, eller de som aldrig finner nån. Som vandrar genom livet utan nån äkta make/maka vid sin sida.
Dom klarar ju sig galant. Eller? Vart fann de erkännandet? Har de funnit det?
I vänner? Familjen? Sig själv? Gud? Jobbet?

Jag vill finna mig godkänd i mig själv, att älska sig själv så att jag förstår att jag är värd att älskas, precis som jag är värt att älska: Jag vill inte värdesätta mig enligt hur länge jag inte varit / varit singel, hur många pojkvänner jag haft? Hur många som är kära i mig nu? Vilka huvuden som vänder sig om på stan när jag går förbi. Även om allt det där är förtjusande så är det inte där jag vill bygga mitt värde som kvinna. Jag kan lova dig att det är lätt att tro att man borde det.

Dagens uppmaning, erkänn varandra, berättta för dina vänner vilka dom är för dig, vad som är bra med dom. Vaför du väljer som som vänner. Kramas mer. Närhet behöver vi alla.