johanna

---

Det är lite som att jag har fått nog. Jag är trött på att det blivit som det blivit. Alla bitar, allt glas, skärvor av ett liv. Skratten har ekat för länge och nu blivit tysta. Lurades att det va bra, innerst. Var det? 
Jag är så idiotiskt trött på det. Och det gör mig lite arg att jag är det. För jag finner ingen rätt i att vara det. Jag borde snarare kramas. Men jag vill bara vända mig om och kisa mot solen, solen när den går ner. Jag vill inte att det skall få nån plats i mitt liv mer. Jag vet ju att det inte är sant. jag vill visst ge det plats. Det har funnits en reserverad plats sen jag kom till liv. Men nånstans fastnar alla kuggar i mig och jag backar. bort från...

Nu fattar ni ingenting. det gör inget. Det ska ni inte. Det är ändå inte som ni tror.