johanna

Idag är en alldeles för vacker dag för tårar. Idag är det en alldeles för vacker dag för trasiga tankar.
fast dagen tycks endå vilja formulera ord på min mest aktuella sorg.

Om jag backar bak, så minns jag så tydligt hur det kändes dan efter du sa hur det låg till. Du skulle byta hem, du skulle tänka på ett annat sett. Du hade förändrats, du skulle inte lämna oss. Men du skulle endå föändra allt. Oavsett om det va det du ville eller inte, så blev det så. Inget va bestämt for life. Det va en prövotid. De skulle bli en tid av sökande, resonemang och distans. 
Livet tog ett stort kliv vidare, ett kliv som dan efter kändes alldeles för stort för mina ben. Jag kände mig totalt av banan.
 
Jag stog på busshållplatsen, hjärtat slog hårda slag, allt för hårda, jag fruktade att  de fysiskt skulle brista. Tårkanalerna var späckade med saltvatten trotts allt jag spillt igår. Varenda muskel spände sig i panik för att sedan slappna av för att spänna sig igen.
Borde jag stanna hemma? Nej, jag testar jobbet.
Jag blev hemkörd, va totalt frånvarande, inget verkade viktigt av det de snackade om. Allt va i mina nya ögon ovesäntligt. Jag kunde bara höra orden eka i mig, allt du berätta, allt vi sa, alla känslor vi delade, allt vi lämnat och inte kunde ta tillbaks. Min bästa trygghet, bollplank och föredömmen föll nu splittrade ännu en bit klirrande ner mot marken.  

Varje gång vi pratar om de, gråter tillsammans och reder ut.. så sipprar saltvattnet åter ut till de svämmar över i mina sår som svider, sörjer, hoppas och önskar och ber. Det kommer aldrig bli som förr. Framtiden är ny.
 
Ni är alldeles för fina, kärleksfulla och trogna för att framtiden skall bli mörk. Vi har varandra om så på avstånd, endå i hjärtat, i blodet, i köttet. Och vi älskar. Vi respekterar. vi lyssnar. vi kommunicerar. 

Trots trasigheten och såren är ni det vackraste jag har, trots alla tårar av förtvivlan vi gråtit, eller alla tysta ord så är ni det vackraste jag har. Trots misstagen så är ni min stolthet. Jag tackar min Jesus för att det är med er och ingen annan jag möter detta med. För vi älskar. vi respekterar. vi lyssnar. vi kommunicerar.

När jag ser det trasiga i min spegelbild, blir den vacker, den blir skör och stark, den blir värd att hantera, bearbeta och älska. Den är värd att inte blunda för. Jag måste älska er och mig själv genom allt. Inte för att jag dömd till det, utan för att jag väljer det...varje dag väljer jag det.
 
Allt blir inte bra en dag. Det är inte sant. På jorden kan väl inte allt bli bra en dag, ALLT? När jag kommer hem, då blir allt bra. 
Men allt kan bli bättre, allt kan förändras, hoppet lever som starkast i mig. Vi tar oss igenom oavsett utgång.