johanna

Mattias Martinsson och Micke Finn skrålar, i mina hörlurar sjunger dom tillsammans med hela Frizon hur mycket dom älskar Jesus...sträcker sig tillsammans mot de som egentligen alla försöker förstå sig på. Livets ord menning, denna makt, kraft, Gud..
Det är något särskilt med lovsång alltså, inte för att det alltid är as kul och underbart. Inte för att man vaknar VARJE morgon och bara vill sjunga, eller att man på alla möten vill skråla med. Men när man väl kommer in i det...asså det finns Inget i världen som berör mig så som lovsång gör..inget! Jag kan bara tala för mig själv..men när allt bara är kaos finns inget som hjälper så som att få lätta sitt hjärta hos Gud med en sång. Så är det för mig i alla fall..
Jag känner mig
enkel
förstådd
sedd
tillfreds
verklig, verkligare än någon annanstans
lugn
Fri
älskad
otillräcklig och att det är okej och därför räcker jag till..knäppt va..

Det är inte alltid de skrivna sångerna kan beskriva allt vad jag känner och upplever och tänker, frustrationen, ilskan, glädjen och sorgen, likgiltigheten, uttråkan. Men när man  jag väl kommer till kritan,
så står han och jag där. Bara han och jag, Jag och Gud..utgjuter våra hjärtan för varandra. Jag älskar honom, men störst av allt, han älskar mig. Och vi får säga det till varandra. Det är stort tycker jag!
Klyschigt kanske..? Shit the same säger jag då. Det är äkta för mig, verkligt. Och det är fett värt de!