blurrigt
Jag förvånas över hur inkapabel jag är att förvåna mig själv!
Livet är verkligen rikt på det mesta, de mörka, det ljusa, det lyckliga, olyckliga, tro, tvivel, rastlöshet, tillfredställelse, det hopplösa, det hoppfulla, Det melankoliska, det färgstarka. Livet är med andra ord en massa motsättningar fångade i tid.
Och här står man, mitt i smeten.
Steg för steg är mitt motto, jag är inte den som rusar in i saker. Jag försöker leva under mallen av processer, med plats för spontanitet, givetvis.
Men även då man tycker sig ta steg för steg, finner jag inte allt för sällan att framtiden eller det förflutna också för den delen hela tiden tycks springa ikapp än, eller komma rusande för att springa igenom en och helt plötsligt var man någon helt annanstans.
Det är väl för väl att man har honom där uppe att fråga om råd, lita på för ledning, tröst och tillrättavisning. Ja de då verkligen för väl. Var skulle man annars vara. Tack för att du finns. 