johanna

Himlen är stjärnklar ikväll. Biblisk som jag är tittar jag upp mot dem efter boxningen och tänker på Abraham. Sån är jag. Jag förundras över hur Gud lyckas vara med över allt, hela tiden igenom ALLA tider. Överallt nestlar han sig in och är och har sig. I all positiv mening. Jag gillar Gud. Jag älskar honom. Han är så sjukt bra. Och det är så gött att han får ha jorden som sin fotpall, för det gör mig fri till att vara liten.

Även fast jag alltid ljuger för mig själv (HELA TIDEN) och säger att jag nog mår bra av att titta på mig själv, att jag skall leva Mitt liv, och i det livet är ju såklart jag i centrum. Ne du Johanna. Du mår inte alls bra av de. Du krusas och knusslas till på insidan av de och dör sakta.

De skall vara som Det ÄR. Gud är Herre, och han får sitta hur mycket han vill och vila fötterna på jorden medans jag går runt och är liten.

De fina är dock. Att han förblir stor i en liten enkel förpackning. Ja han ser/såg ut som mig, fast kille. Men ändå långt hår (troligen)- så lik mig och så traskar han omkring på mina gator, i mina korridorer bland mina kompisar och jag får traska efter, inte som hunsad, som älskad.
Hand i hand med Jesus. Då ser jag inte längre något annat. Då ser jag bara Jesus.

God natt.